Om jag bara hade haft pengar! (1/22/2006)

Om jag bara hade haft pengar. Om jag bara hade haft csn-veckor kvar. Jag har åtta veckor, sedan är det slut, finito, no more. Och examensångesten är så stark just nu att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Hur skall jag kunna skriva en 20 p-uppsats och ta rester på åtta veckor? Det går liksom inte. Visst, jag kan få låna av föräldrarna, jag är tacksam för det. Men det går ju liksom inte göra nån längre tid. Jag hade velat ha minst en termins försörjning utöver examensarbetet. Det är så mycket man ångrar nu så det är nästan löjligt. Jag ångrar att jag började läsa direkt efter gymnasiet och att jag läste struntkurser innan jag hoppade på ett program. Jag ångrar dessutom att jag hoppade på det programmet jag gjorde, vem fan vill egentligen bli nåt så tråkigt som jurist??? Och om jag nu hade valt en utbildning, varför skötte jag den inte under tiden då? Nu är det för sent. Nu sitter jag här med kunskapsluckor stora som månkratrar. Jag ångrar också att jag engagerade mig så snabbt i nationen. Om jag inte hade tagit den delen av studentlivet så omgående, kanske det hade funnits ork och vänner kvar nu. Istället är jag blasé på studentlivet samtidigt som jag bara önskar att det var våren 2000 och jag var tjänsteman igen och kunde hänga med mina s.k. vänner i teverummet. Nu är vännerna färdiga, har sambo och är i många fall inte mina vänner längre. Jag känner mig lämnad kvar på något vis. Lämnad med ångesten. Och jag känner att jag borde lämna studentlivet med mer än 300 000 i studieskulder och ett skralt betyg åtföljt av lika skrala kunskaper. Dessutom: vad hände med vänner för livet och kanske t.o.m en stadig kärlek. De flesta verkar hittat både det första och det sista innan de slutligen drar upp sina bopålar och drar vidare mot nya okända mål. Eller är kvar, och byter sitt lyckade studentliv mot ett ännu mer lyckat doktorandliv eller jobbliv. Jag måste från den akademiska ankdammen. Det bor ångest i den här staden. Jag har misstänkt det ett tag nu, för varje gång jag kommer hit igen efter att ha varit hemma på jul- eller sommar"lov" så lägger sig obehaget som en grå filt över mig. Jag trodde i min enfald att det var jag, men blir nu mer och mer övertygad om att det är stan. Ångesten bor i de snålkalla vindarna som viner in från havet. Den bor i Universitetshusets vita väggar, och den bor i cyklarna som står parkerade på stationen. Inte minst bor det i den gamla televerket-byggnad som tjänar som förvar för nåt tusental strebrar och jag. Juridicum, detta avskyvärda ställe. De sista tiden har den till och med flyttat in i nationen, i min borg, i min lägenhet. Jag måste härifrån, nu. Jag märker att jag skriver så osammanhängande så det är löjligt, men det är ungefär så det ser ut i huvudet på mig.

Nu skall jag skriva pm. Moahahahahaa...